Honey. I got heels higher than your standards. (Del III)

Det har tagit tid att landa. Det har tagit tid att ta in allt som hänt. Det har tagit tid att smälta och bearbeta det mitt hjärta utsatts för. Känslorna har såklart kommit och gått. I början grät jag mig redlös natt efter natt och lastade mig själv för det som hänt. Jag tappade fotfästet, saknade och sörjde. Sedan blev jag likgiltig. Därefter arg. Vansinnigt arg. Passionerat rasande. Till slut valde jag att överleva och sätta mig själv fri. Landa och med bestämda steg vandra den långa vägen tillbaka till mitt base camp. Under den här vandringen har jag fått hitta tillbaka till kvinnan jag älskar, respekterar och beundrar, kvinnan jag är så oerhört stolt över och som gång på gång imponerar stort på mig med sitt mod och sin passionerade tjurighet. Kvinnan som för länge sedan satte en standard för sitt liv och som dessutom aldrig varit rädd för höga höjder. Någonstans längs vägen fann jag mig själv igen.

Vi har kommit till crescendot – till passagen i den här historien som handlar om vem jag är och vem jag vill vara. Vi har kommit till avsnittet som handlar om vilken värdegrund jag vill ska vara rådande i mitt liv. Så låt mig till slut skriva om standard. Om excellens, värdighet, moral och sanning. Om lojalitet och trohet. Ord som jag vill ska definiera mig och mitt liv till den dag då jag dansar in i himlen.

Jag kommer ifrån en kristen familj där tron alltid har varit en stor och central del. Tron har sedan fosterstadiet varit en röd tråd i mitt liv och något jag stolt burit nära hjärtat. För mig är tron något reellt – det vill säga; i allra, högsta grad verkligt. Jag tror att Gud har skapat mig och att det finns en himmelsk plan för mitt liv. Jag tror att jag är så högt älskad att Jesus valde att gå i döden för min skull. Jag tror att Bibeln är Guds ord till människan, och att det är ett budskap som i allra högsta grad är sant och relevant för mitt (och ditt) liv idag – 2018. Min tro har på många sätt format mig till den jag är idag, jag har valt att sätta en himmelsk standard för mitt liv och det är något jag av hela mitt hjärta önskar ska få influera allt jag rör vid i det här livet.

I hela processen med det som varit har jag dock förstått att min värdegrund inte är allas värdegrund. De värderingar jag har tagit för självklara och tänkt att alla andra också applicerar i sina liv, är långt ifrån givna. Och där har jag nu stått och trampat ett tag. Frustrerad har jag brottats med kaoset som uppstod i mitt huvud när pusslet plötsligen inte gick att lösa. Hur? Varför? Man gör allt som står i ens makt för att försöka besvara frågorna som äter upp en inifrån, men lyckas inte. I detta vakuum förstod jag att jag behövde plocka upp mitt svärd igen och bli stridbar som bara jag kan bli.

Stridbar är ett ord som många förknippar med något negativt. Men för mig är det något starkt och vackert – något excellent. Det stridbara i mig handlar om att in i det sista kämpa. För allt. Oavsett vad det skulle kosta mig. Det stridbara är att aldrig sluta tro, aldrig sluta hoppas, aldrig sluta kämpa, alltid gå den extra milen. Det stridbara handlar även om att inte böja sig eller ge vika för orättvisa, att stå upp för sanningen, att vara rotad i sina värderingar och respektera sig själv. Att vara stridbar är kombinationen av något ljuvligt och milt – en sommarvind som smeker kinden, och samtidigt något starkt och värdigt – lejoninnan som öppnar sina käftar, redo att försvara sitt eget.  Det handlar helt enkelt om ett mindset som jag tycker om att sammanfatta så här:

I can handle anything you throw at me. The question is: can you catch?

Jag har bemödat mig med att lägga timmar, tårar, eftertanke och korrekturläsning på den här bloggserien. En boll som jag visste, redan när titeln sattes, skulle sitta stenhårt i krysset. Jag behövde dela den här berättelsen. Jag insåg att min berättelse var viktig. Jag var viktig. Och framför allt så förstod jag att mina värderingar och det faktum att jag också står upp för dem, är något som behövs i denna annars så cyniska, trasiga, falska och ihåliga värld. Här och nu – i början av den svenska högsommaren, på någon slags årsdag för starten på detta stormiga kapitel i mitt liv, känner jag sådan tacksamhet att jag befinner mig just här, just nu – i min kökssoffa – lycklig, trygg och tillfreds.

Så när jag nu ska försöka sätta punkt, så inser jag att det bara finns ett sätt att göra det på. Genom att adressera några rader till han som är anledningen till att jag överhuvudtaget skriver den här serien.

Till han som från första sekund fick mig att tappa andan. Till han som på en julidag för exakt ett år sedan, fick min första kyss. Till han som fick mitt hjärta och mer därtill. Till J.

En kort stund ville jag hävda att du stulit från mig. Min första kyss, mitt hjärta, min kärlek, min tid, min vänskap, min godhet, min omsorg. Sedan kom jag underfund med att man inte bör anklagas för stöld om man inte faktiskt har stulit något. Allt av det ovan nämnda var ju faktiskt något jag från djupet av mitt hjärta gav dig. Gåvor. Jag öppnade mitt hjärta, min famn och sträckte ut mina händer i förhoppningen om att du ville ta emot det jag så gärna ville ge dig. Och du tog emot det. Men mycket vill ofta ha mer. Och jag, som älskar att ge, besvarade tveklöst din efterfrågan. Jag gav mer. Och ännu litet till. Jag var passionerat förälskad i dig. Jag hade gett dig hela världen och mer därtill om du önskat dig det. Jag hade sprungit de extra milen för dig. Det kallas kärlek. Men det räckte inte.

Jag såg din trasighet och din ihåliga själ första gången jag mötte din blick. Din ensamhet, sårbarhet, sorg, vilsenhet och osäkerhet. Jag såg en ung man som inte trodde sig vara värd att älskas. En Quasimodo bortglömd och bortgömd i klocktornet, oförmögen att älska sig själv, äcklad av sin egen spegelbild. Jag var din Esmeralda. Jag såg förbi, jag såg igenom, jag såg längre. Jag virvlade in i ditt liv så lägligt. Med värdighet, excellens, skönhet, ärlighet, godhet, ljuvlighet, sanning, ljus, lojalitet, trohet, passion, frid, glädje och stridbarhet drabbade jag med intensitet hela din värld. Jag var en höststorm. Du var ett rotlöst, murket träd, redo att när som helst fällas av nästa vindpust. Och föll. Det gjorde du.

Du föll varje gång du valde att ljuga för mig. Du föll varje gång du valde att leka med mitt hjärta och med mitt huvud. Du föll på eget grepp. Du valde en slipprig väg i din färd mot stupets kant. Och i varje famlande, snavande, tungt och svekfullt steg du valde att ta, så var du i slutändan också den som förlorade allt. Inklusive dig själv. Det är det värsta som kan hända med en människa; att man så totalt förlorar sig själv att man inte längre vet vem man är. Du kommer fortsätta jaga efter ”något” som kan fylla din tomma, trasiga, ihåliga själ. Du kommer fortsätta våndas och kämpa med oro och ångest. Tills den dag du gör upp med dig själv och din egen bullshit. 

Den första gången jag fann mig själv i din blick så var jag förvånad över hur grunt det var. Jag tänkte att jag borde ha drunknat, men vem kan drunkna i en halvtom pöl? Jag såg redan då något hopplöst. Ängsligt. Olyckligt och oroligt. Men jag såg igenom och jag såg förbi. Jag såg något mer. Jag såg något förtröstansfullt, något vackert och älskvärt. Och vet du.. Jag visste då och vet fortfarande att det verkligen finns hopp, ljus och frid för ditt liv. 

Och trots mina tårar. Trots hjärtesorg, kaos i huvudet och de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan. Trots din oförmåga att respektera och behandla mig med värdighet. Trots din själviskhet, din självömkan och likgiltighet inför att ta ansvar för dina egna handlingar. Trots dina lysande insatser som både skådespelare och bedragare. Trots dina tafatta försök till att vara både gentleman och charmör. Trots din oförmåga att älska både dig själv och andra. Trots allt. Trots allt står jag kvar. Starkare. Vassare. Visare. Modigare. Mjukare. Vackrare. Stoltare. Mer medveten än någonsin. Om vem jag är och vem jag vill vara. Och från djupet av mitt hjärta är jag genuint glad att jag, med all min självaktning och ljuvlighet, fick drabba dig och kuva ditt herravälde. Tänk, att jag både fick rasera dina murar och samtidigt skapa inbördeskrig på insidan. Och tänk att du i en hel livstid kommer vara brännmärkt av det faktum att det äntligen klev in en kvinna i din lilla, snåriga värld som vågade visa vad standard innebär. Det tar jag med mig som en av mitt livs största segrar.

Och till dig honey. Till dig som var själva inspirationen till titeln på denna bloggserie. Som kvinna och medsyster i den här världen hoppas jag innerligt att du en vacker dag förstår att du är värd så mycket mer än vad du hela ditt liv nöjt dig med. Jag hoppas att du en dag kan älska dig själv, respektera dig själv och sätta en standard för ditt liv. Jag ser fram emot att se dig matcha mina klackar.

Och där sätter vi punkt. Jag är inte vid vägs ände, utan vid vägs början. En ny väg. En ljus och hoppfull passage på denna livets vandring. Och vet ni, jag tänker fortsätta dela. Fortsätta skriva. Fortsätta måla.

Äkta. Kladdigt. FÄRGGRANT. Ljust. Mörkt. Rörigt. Vackert. Kreativt. Ärligt.

TACK för att ni delar den här resan med mig!

 

Honey. I got heels higher than your standards. (Del II)

Minns hur jag en kväll sent i augusti låg med mitt huvud mot hans bröstkorg. Minns hur jag kände mig som hemma. Minns känslan av min hand sammanflätad med hans och att den känslan kändes så rätt. Minns hur ljudet av hans hjärtslag och andetag vaggade mig till ro. Minns hur lugn och sansad jag kände mig. För första gången på över en månads tid kunde jag äntligen vila i tanken på ett ”vi”. Jag hade kunnat ligga kvar på hans bröstkorg en hel evighet och vara nöjd med enbart det. Det var ju där jag ville vara.

Årstiderna bytte av varandra och en vacker, krispig, brinnande och frisk höst följde med bravur upp den tunga, gråa och svala sommaren vi haft vädermässigt. Färgerna som hösten kom med var det här året dubbelt så skarpa. Rönnen i sin eldiga skrud brann för mitt inre. Höstluften, krispig och smått bitig, var det här året som svalkande kyssar för en feberhet, förälskad panna.

Jag hade släppt allt i fallet. Och jag hade inte en aning om att jag inom en väldigt snar framtid skulle behöva lösa ut en fallskärm. En fallskärm som jag aldrig riktigt lärt mig att använda.

Han var så fin. Och han ville ha mig. Han var så säker, så lugn, trygg och bestämd när det kom till just detta. Han hade krigat för mig och vunnit mig, om och om igen. I slutändan får jag ändå alltid som jag vill, sa han vid flera tillfällen och jag minns hur det väckte en känsla av skräckblandad förtjusning inom mig. Han behövde bara titta på mig så var jag överbevisad. Jag var mer eller mindre totalt bortfintad från första sekund. Några av mina vackraste egenskaper, bland annat det tillitsfulla och trofasta i mig, blev istället en ond och inflammerad akilleshäl. Jag tappade fotfästet och förlorade mig själv i mitt eget tunnelseende. Jag vände ryggen till min integritet och självrespekt – egenskaper som sedan länge varit gjutna i min ryggrad. Jag stod inte upp för mig själv när jag som mest hade behövt göra det.

Jag borde ha fattat.

• Jag borde ha fattat när han kastade sig över huvjackan jag ville låna för att jag fryste, och i mer eller mindre skär panik hävdade att jackan var smutsig och behövde tvättas.
• Jag borde ha fattat när vänster sida av sängen plötsligen inte längre var ”min”, för att han med jämna mellanrum ”kände för att byta sida”.
• Jag borde ha fattat när han använde ett dygn för att ”dammsuga sin soffa”.
• Jag borde ha fattat när han ställde in dejt efter dejt, av olika anledningar, men den ena alltid bättre än den andra.
• Jag borde ha fattat när han tyvärr inte kunde träffas för att han var tvungen att åka till sjukhuset för att säga farväl till en kompis som låg för döden. Jag minns hur brutalt ont det gjorde i mig att veta att han skulle behöva ta farväl av en nära vän. En ung vän. Jag grät för hans skull den kvällen. Och självklart fanns det inte en enda cell i mig som höll något emot honom eller det faktum att han återigen ställde in oss. Ställde in mig.
• Jag borde ha fattat när han valde att kyssa en annan tjej på pannan mitt framför mina ögon, och dessutom passade på att möta min blick samtidigt som han gjorde det. Den gången kom jag dock i kapp mig själv. Åtminstone några millimeter. Tillräckligt för att visa mina framtänder och fräsa ifrån. Men han skötte det så briljant. Sa exakt de saker som appellerade till det lojala, förlåtande och omhuldande i min personlighet. Han briljerade i konsten att vända fokus mot sig själv, och det fungerade mer eller mindre varje gång. Allt var så lätt att förlåta. Och jag var ju förälskad.

Jag gick såklart all in i kriget om hans uppmärksamhet. Om hans tid. Och jag förstod verkligen inte. Han ville ju nyss ha mig. Han hade kämpat och varit så bestämd i just detta. Vad gjorde jag för fel? Var jag för mycket? Var jag för litet? Var jag för lätt? Var jag för svår? Var jag för halvhjärtad? Jag ställde helt irrationella frågor och i processen med att försöka svara på mina egna spörsmål vände jag mig själv ryggen. Och varje gång jag var på randen till ett sammanbrott och ville ge upp, intensifierade han istället uppvaktningen och lyckades på nytt ta mig med storm och hålla mig kvar. Var och varannan dag var jag genuint lycklig och älskade varje sekund som min hand fick vila i hans. Dagarna däremellan var som att falla handlöst mot asfalten. Min spegelbild började till slut att vittna om en sönderslagen, liten flicka. I min annars så vilda, stolta, vackra, äventyrliga, glittrande, skarpa och glada blick såg jag plötsligen bara något sargat och trött.

Och där, någonstans mitt ute på Autobahn, i 180 knyck, löste (tack och lov) livet ut sin airbag och knockade mig brutalt till medvetande igen. Morgonen innan nyårsafton 2017 vaknade jag klockan 07:00 till tanken: vem var egentligen tjejen på dansen den där kvällen för flera månader sedan? Hon som fick en kyss i pannan. Jag hade inte vigt én sekund av mitt liv att tänka på henne. Tills då. Tills jag som en nyvaken trasdocka, helt orkeslös efter denna vansinnesresa i en känslomässig berg- och dalbana, slog upp mina blågröna ögon till just denna tanke. Vem var hon? Äntligen litade jag på den där, om än dock, diffusa känslan som legat som en storsten i min mage under en väldigt lång tid. Äntligen kom jag ikapp mig själv. Äntligen trampade jag i ren och skär panik på bromsen. Klockan 07:10, på årets 364.e dag, fattade jag till slut. Allt som behövdes var ett öppet Instagramkonto och simsalabim så var pusslet lagt. Under ett halvårs tid hade vi delat. Utan att veta. Utan att fatta. Hon – å ena sidan friendzonad, men tillräckligt förälskad för att å andra sidan fortsätta hoppas på något mer på grund av smulorna han kastade åt henne. Jag – flickvänsmaterial varannan dag. Gasoline and fire. Passionerade kyssar och långa, längtande blickar. Två unga kvinnor, som förutom honom, hade detta enda gemensamt – vi hade svikit oss själva. Allt var en enda stor tragedi. Ett sorgespel utan motstycke.

Det hade kunnat få ett slut där och då, men det fortsatte ytterligare en månads tid. Det fortsatte med ett makalöst bra och destruktivt mindgame där jag återigen borde ha fattat. Där jag borde ha respekterat och älskat mig själv tillräckligt mycket för att veta att jag aldrig förtjänade det jag nyss genomlevt. Om jag skulle skriva och dela med mig av allt som hänt, på bara några korta månader av mitt liv och i förhållande till den här specifika situationen, så skulle ni behöva söka professionell hjälp. Och jag önskar för en gångs skull att jag kunnat vara ironisk och skriva en sådan sak. Men tyvärr. Jag har befunnit mig i situationer de senaste månaderna som jag tidigare bara trodde existerade på film eller i någon sjukt dåligt långsåpa. Men jag har genomlevt dem. All of them. Jag har överlevt dem.

Med en sista kraftansträngning lyckades jag sträcka mig efter och lösa ut min reservskärm. I del III, och det sista kapitlet i min blogserie Honey, I got heels higher than your standards, berättar jag mer om hur jag tillslut lyckades gå ner för landning, om den tunga vägen hem igen och om varför jag tillslut bestämde mig för att dela den här berättelsen med er.

Honey. I got heels higher than your standards. (Del I)

Då var vi igång igen då. Med skrivandet. Och som jag utlovade i mitt förra inlägg så tänker jag vara frikostigt, naken, ärlig och vansinnigt välformulerad den närmaste tiden. Kanske mer frikostig än vad folk flest tål. Men jag har aldrig riktigt brytt mig om vad folk tänker och tycker, eller hur? Så inte heller nu känner jag mig så bekymrad över att du skulle få ont i magen av det jag skriver.

Jag älskar att skriva. Det ligger nedlagt i mitt DNA. Och jag vet att det finns något kraftfullt, äkta och innerligt i det jag skriver – jag vet att det berör. Varför? Det berör för att jag vågar vara ärlig. Jag målar inte upp livet i sockervaddsrosa pastell med regnbågar, glitter och retuscherade Colgate-smiles. Jag målar upp livet som om man ger ett barn papper, målarfärg och penslar. Det blir vad det blir och det är vad det är.

Äkta. Kladdigt. FÄRGGRANT. Ljust.Mörkt. Rörigt. Vackert. Kreativt. Ärligt.

Och det bästa utav allt; spår utav den lille konstnären går att hitta på mer än bara papperet efter att målarstunden är över. Så vill jag vara. Jag vill inte bara prägla mitt papper. Jag vill prägla min nutid, min framtid och allt där emellan. Jag vill sätta mina handavtryck på väggar, dörrar, golv och tak. Och jag vill även att du ska få litet (eller massor) av den färgen på dig. Jag vill att mitt liv ska vara som att springa Color Run – omöjligt att uppleva utan att bli färgad.

Ikväll tänker jag skriva om något så simpelt som självrespekt. Jag tänker dela med mig av en liten skildring om en charmig flicka, med stora, blågröna, nyfikna ögon och fräknar på sin näsa. Jag tänker dela med mig av en händelse som kommit att prägla flera månader av den här tösens liv. På gott och ont. Anledningen till att jag efter mycket om och men kommit till insikt om att jag ska dela min berättelse handlar om ansvar. Mitt ansvar. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte hade behövt dela den här berättelsen och det gör mig faktiskt genuint ont att jag mer eller mindre kan skriva under den välkända #metookampanjen i och med detta. Jag delar min berättelsen för mängden (och ja, ni är tyvärr en majoritet) kvinnor och tjejer där ute som inte förstår ert eget värde och nöjer er med second best, om och om igen. Till er som inte har skinn på näsan att vända på klacken och gå rakryggade från relationer och situationer som är som nervgift för er – paralyserar och dödar. Till er som trott på lögnerna; ”det är säkert mitt fel”, ”jag överreagerar säkert” eller den klassiska ”det är bara jag som är känslig”. Till er som tagit på er skulden för andras dåliga uppförande. Till er som säljer er själva och ger avkall på allt ni är för att ni inte förstår att ni förtjänar och är så mycket bättre. Jag dedikerar den här berättelsen till mig själv. Till den starkaste, modigaste, ljuvligaste, vackraste och mest fantastiska kvinna jag känner. Till hon jag respekterar och värderar högre än någonting annat!

Fram med penslarna, färgerna och målarduken. Låt oss kladda litet.

Allt började någon gång på vårkanten för drygt ett år sen. Jag minns att mycket i mitt liv kändes som att jag vunnit på lotto. Jag tävlade och vann. I allt jag tog mig för. Jag hade precis gått ner makalösa 30 kg, kläderna satt tightare och snyggare än på mycket länge och jag var förmodligen tryggare, snyggare och charmigare än någonsin! Åtminstone trodde jag det själv. Skådespelarinsatsen för den här rollen var värd minst två Oscars. Visst fanns det en hel del grundtrygghet med i bilden också, men mycket var, nu när jag ser tillbaka på den här tiden, ett spel för galleriorna. Jag befann mig i ett winning streak och hade för avsikt att stanna där ett tag. Min kropp hade transformerats på bara några månader och jag älskade självsäkerheten det förde med sig. Framför allt i förhållande till mitt dansande och tränande. Det kändes som jag var 16 år och var på väg att bli fotbollsstjärna – igen. Jag var smidig, stark och orkade. Jag var så stolt över vad jag åstadkommit och trivdes såklart också vansinnigt bra i mitt nya fodral. Det var som att jag plötsligen besatt någon slags superkraft. Attraktion tror jag den kallas. En kraft som jag inte då förstod skulle komma att kasta omkull hela mitt imperium, bara för att jag gav avkall på en ännu starkare superkraft: självrespekt.

Jag älskar verkligen att dansa! För mig har dansen alltid varit en fantastisk träningsform och det har aldrig funnits på kartan att jag sett på dansen som ett ”raggningsforum”. Tanken på det har nog hellre äcklat mig faktiskt! Jag förstod dock att det här med attraktionskraft och utstrålning verkade vara grejer som fungerade, men det spelade aldrig riktigt någon roll, för jag var inte där känslomässigt. Jag var totalt otillgänglig. Jag hade under många år tidigare investerat i en relation som i slutändan kostat mig både drömmar, självrespekt och mig själv – en relation som jag blev ganska illa tilltygad av rent känslomässigt. Så att bli kär eller släppa in någon på livet och hjärtat var helt uteslutet. Trodde jag.

Det var en helt vanlig kväll, mitt i veckan. Jag skulle bara dansa någon timme, jobba på mina grundsteg och sen åka hem för att sova. Trodde jag. Tänk om jag vetat att den kvällen skulle vara startskottet för en av mina mest omtumlande resor någonsin. Plötsligt stod han där. Jag synade honom från topp till tå medan han bara stod där, lutad mot en vägg. Han såg litet vilsen ut, och jag minns hur jag tänkte att han säkert var ny i sammanhanget och behövde litet tid att acklimatisera sig. Jag dansade på som vanligt, men kunde inte slita blicken från den här spännande människan. Människor, och i synnerhet ”nya människor” i olika sociala sammanhang är ju liksom min grej. Mot slutet av kvällen tänkte jag att det var ytterst märkligt att befinna sig i en danslokal utan att dansa och spann därefter vidare på min teori om att killen var ny i hela det här gamet och kanske behövde hjälp på traven. Så – frimodig, sprudlande, glad och socialt kompetent som jag är, gick jag fram och frågade om vi skulle dansa. Och dansa, det gjorde vi sannerligen. Min teori om att killen inte hade koll på sina danssteg stämde inte alls, han dansade andan ur mig. Men det var mer än så. Det var något med hans blick, hans famn och sättet han förde mig på, hur han tog kommandot och fick mig att känna mig trygg. Det var något med hur min hand passade så fint i hans och hur hans leende gick rakt igenom ben och märg. Det var något med den här vackra människan som vred om nyckeln till det som sedan länge varit låst och igenbommat. Det var något.

Våren blev till sommar och vi fortsatte ses i olika sammanhang och allt eftersom också mer och mer på tu man hand. Från att vara världens mest rationella människa med ett enormt kontrollbehov, välplanerad in i minsta detalj, gjorde jag plötsligen grejer och tog beslut som var så långt ifrån den Lisbeth jag trodde mig känna. Mitt hjärta hade vaknat och veckorna som följde var som att åka världens bästa karusell – och jag ville inte kliva av. Men som ni vet så går karuseller också väldigt fort. På en hundradels sekund hade jag fallit som en fura för den här fantastiska människan och det kändes bitvis som om jag körde en Koenigsegg på Autobahn, fast utan bromsar. Jag var så oerhört förälskad. Samtidigt visste och brottades jag med tanken på att det hela gick på tok för snabbt. Jag hade inte kontroll på mitt eget liv och det gjorde mig livrädd. Jag hade svårt att koppla ihop mina känslor med mitt annars så välorganiserade, rationella sätt att tänka och hantera livet på. Så jag gjorde, ironiskt nog, det varje rationellt tänkande människa skulle ha gjort (eller inte). Jag hoppade av karusellen. I hög fart. Jag satte punkt på något som knappt hade börjat och åkte på semester för att samla mina tankar. Jag samlade ingenting. Inte ens skärvorna av mitt eget hjärta förmådde jag mig samla upp. Jag grät mig genom tre semesterveckor. Fiskade i timtals medan tårarna brände sönder mina kinder. Vandrade över hjortronmyren och kunde inte känna smaken av hjortronen jag stoppade i munnen. Sältan från tårarna som rann nerför mina kinder förstörde den annars kulinariska smakupplevelsen. Jag var helt förkrossad. Hjärtesorgen jag gick igenom går inte ens att försöka beskriva. Jag battlade mig själv och mina egna känslor dag och natt de närmaste veckorna och förstod att det skulle bli en oerhörd prövning för mig att komma hem till ”vi ska bara vara vänner”. Jag kom hem och gjorde verkligen ett tappert försök, men föll innan jag ens kommit ur startblocket. Då förstod jag att hjärtat vill det hjärtat vill och att jag träffat HAN som fått hela min värld och mitt hjärta i gungning. Om jag bara förstått att den här gungningen bara var ett litet förskalv som i slutändan skulle ge betydligt större utslag på Richterskalan.

To be continued..

Work in progress.

Tänkte ge mig i kast med detta igen. Skrivandet. Ni vet det där som finns som topp tre över saker jag är ”passionate about”. So, let’s get passionate again.

Inser att jag inte delat med mig av livet via detta forum på snart ett år. En välbehövlig paus kan man kanske kalla det? Det är för övrigt där jag är i livet just nu. I en paus. Livet snurrar på, dagarna blir till veckor, veckorna till månader.. ja, ni fattar. Livet i sig tar inte paus, men den här donnan har gjort det. Och jag vet, det låter helt osannolikt att fröken Tettli, kvinnan känd som superwoman herself, med tio bollar i luften, femton järn i elden och med en kalender uppbokad till midsommar, har tagit en paus. Det är nytt för mig också kan jag berätta. Fast egentligen inte. Jag kan se att jag haft en ganska lång paus, vi närmar oss två stadiga år av ett betydligt lugnare tempo än tidigare. Det har självklart varit en gradvis nedtrappning under dessa år, men nu har jag verkligen landat. Jag står med båda fötterna på jorden och förhåller mig till tid och engagemang på ett annat sätt än tidigare. Plötsligen gick fokus från allt och alla andra till…. mig själv. Vad vill Lisbeth? Vem är Lisbeth? Och därifrån har livet liksom bara tagit en helt ny vändning kan man påstå. En vändning som har tagit tid och på många sätt också gjort och gör oerhört ont bitvis. Livet handlar till stora delar om att formas. Formas om och formas till. Men man behöver tillåta det. Och våga gå igenom processer, av många olika slag. Där är jag just nu. Sedan mitt förra inlägg så har livet minst sagt skjutit sina tyngsta slagskott mot mig. Och alla som någonsin stoppat ett slagskott i innebandy med sina lår eller vader, ni vet vilken smärta de slagen kan åstadkomma. Både före, under och efter.

Jag tänker så här. Livet är värt att dela. Därför tänker jag försöka göra det ännu litet mer frikostigt, naket, ärligt och välformulerat den närmaste tiden. Jag har, i ärlighetens namn, saknat mina egna memoarer och nu när min terapeut dessutom bett mig börja föra dagbok över livet så låter jag helt enkelt er få vara mitt cyber-bollplank. Bra deal va?

Häng med mig i livet framöver hörrni!

/L

Enkelriktat.

But the night is still,
And I have not yet lost my will,
Oh and I will keep on moving ‘till,
‘Till I find my way home.

Om någon läste mitt senaste inlägg på bloggen så utlovade jag som ni kanske vet, en uppföljare. Av någon anledning så blir uppföljarna aldrig riktigt bra.. Så jag vet inte hur ingående jag tänker berätta om Itrim, hälsa, träning, hjärnspöken, vikthets osv. Men, eftersom jag ändå är så oerhört tillmötesgående så vill jag ändå möta upp er trogna, fantastiska läsare någonstans på mitten och serverar således en så kallad snabbrepris. Häng med nu!

Någon gång under oktober månad befann jag mig alltså för första gången i Itrims lokaler. Trots att hälsocheckens resultat var rena rama skandalen för min hälsa så hittade jag likt förbenat tusen anledningar till att inte påbörja en helomvändning med det samma. Jag gick alltså ifrån Itrim utan att ha bestämt mig för varken det ena eller det andra. Men..

11 november 2016

Äntligen! Jag var tillbaka. 30-årskrisen slog ju, som ni vet, till hårt och snabbt och dessutom såpass att jag fick litet sunt förnuft med på köpet. En fredag i november skrev jag under papperen och sålde min själ och två år av mitt liv till Itrim. Drama, drama, drama! För att snabbt förklara vad jag sålde mig till (alternativt vad jag köpte på mig)..

SHAPE är ett av Itrims viktminskningsprogram som år efter år levererat världsledande resultat för deras medlemmar. Efter tio veckor har Itrims SHAPE-medlemmar gått ner 10,9 kg, ett resultat som består även efter ett helt år. Programmet anpassas helt efter ens egna mål och förutsättningar.  I konceptet ingår bland annat:

• En personlig hälsocoach
• Hälsoanalys och regelbundna hälsouppföljningar
• Individuellt anpassad plan
• Individuella hälsouppföljningar
• Coachande samtal
• Inspirerande och lärorika workshops
• Konditionstest
• Fri träning i hela Itrim-kedjan

Jag valde alltså att signa upp mig på två års tid.. Dels för att det blev billigare, men även för att det är först efter två år som man kan börja prata om hållbara resultat. Något som jag verkligen behöver och vill ha! Det är en investering jag valt att göra, en investering i Lisbeth – mitt nu och min framtid. Det bästa med det här upplägget är just att det kostar mig någonting, det svider till litet rent ekonomiskt, men att det finns även någon som coachar mig och tar mig framåt.

Jag valde i och med det här programmet en så kallad snabb viktreducering, vilket innebar att jag levde mina första 12 veckor på måltidsersättningar. De tre första veckorna drack jag enbart shakes fyra gånger om dagen med sammanlagt 600 kalorier per dag. Efter de tre första veckorna fick jag börja äta ”fast” föda igen (praise the Lord) i form av bars och frystorkad mat och låg då på ett intag av 800 kalorier per dag. Detta tillsammans med träning och coachning visade sig snabbt vara ett genialiskt drag. Efter de 12 första veckorna började jag att introducera ”riktig” mat igen. Under de kommande tre veckorna åt jag tre måltidsersättningar + en lunch enligt Itrims tallriksmodell ”handfast”. Det går i princip ut på att jag ska äta mina måltider efter storleken på min hand. Man förstår litet bättre om man ser det på en bild..

Nu har jag sedan en vecka även börjat lägga till frukost till min dagsranson av mat, så med andra ord äter jag två ersättningar + två ”riktiga” måltider. Här ska jag ligga kvar tills jag är nere på målvikt.. Och det mina vänner är inte alls långt borta!

Många av er undrar säker hur jag mått, hur jag mår och flera av er är säkerligen skeptiska till ett sånt här upplägg. Det var jag också till en början ska ni veta – oerhört skeptiskt. Men efter att min coach berättat om Itrim, tanken bakom, att det handlar om svensk forskning samt att de har en oerhört hög procent av sina kunder som faktiskt håller sig viktstabila efter den här resan – det gav blodad tand. Dessutom är min coach utbildad dietist, vilket såklart också innebar ett extra argument som stöd för att faktiskt välja Itrim. Att välja resan som jag nu gjort, med 12 veckor av enbart måltidsersättningar, är något man bara får göra en gång under sitt liv. Detta för att Itrim inte jobbar med jojobantning, utan med hela livet och att skapa balans. Oerhört bra tycker jag. Man känner pressen nu och vill ju desto mera att detta ska hålla i sig.

Så, sammanfattningsvis då..

För första gången på väldigt länge mår jag bättre än vad jag någonsin kan minnas att jag mått. Jag känner mig stark, pigg, har ett enormt energipåslag, känner mig lätt och kan röra mig obegränsat. Vilken lycka alltså! Jag orkar! Det har till exempel aldrig varit så roligt att dansa som nu.. Även om jag både behöver bli starkare och smidigare för att komma upp på elitnivå! 😉 Jag älskar att träna, vill bara springa så fort jag tar en powerwalk, längtar till gymmet, planerar mina måltider, lagar sjukt god mat, sover ljuvligare än någonsin och är bara allmänt så mycket gladare! Vill springa långlopp, åka Vasaloppet, söka till Topmodel.. Man blir helt enkelt pepp på allt! Vilket är en helt fantastiskt skön känsla!

Förutom ovan nämnda saker så är väl en sammanlagd viktnedgång på 29 kg (hittills) också något jag kan lägga till i listan över bonusar med mitt Itrimmande. Jag har bytt klädstorlekar så många gånger de senaste månaderna att jag inte riktigt hinner med. Framför allt hinner inte min hjärna med! Vilket inte är så konstigt.. Det är i alla fall oerhört häftigt att få göra den här resan och jag längtar efter att få fortsätta jobba framåt. Längtar efter fler milstolpar, fler segrar och ännu mer nya kläder..

Och till alla er som någon gång under de senaste månaderna tänk: shit, vad har hon gjort? Snälla, bara säg det till mig istället! Vad ni än tänker eller vad ni än tror er se, våga säga det till mig – jag behöver den boosten, men än ni kan ana! Och om du inte kan slita blicken ifrån mig? Det är lugnt, jag förstår dig, har problem med den biten själv också! 😉

Lisbeth